Hej kamrater!

Måndagen skrev jag aldrig någonting om, jag var mest i himmelrikets lugna land, och gottade mig, som man skall göra efter en seger.
En fika på eftermiddagen med Boman, var lixom den sista spiken jag slog i Måndags-kistan.
Båda, ganska trötta, men givetvis oerhört lyckliga över den match vi gjort dagen innan.

Medan vi satt där och såg folk komma och gå, ungar som skriker och samma AUDI tvåhundra gånger hann vi faktiskt med och spåna lite inför framtiden. Jag menar i ett slutspel kan ju allt hända. Det var faktiskt ganska skönt. För på någotvis har vi spelat med sådan press på oss ända sedan seriestarten.

Nu är vi ju inte helt klara för slutspel ännu, och man ska väl inte sticka ut hakan allt för långt innan det på pappert är helt jävla omöjligt att IFK KEX går om oss.

Tisdagen startade med sovmorgon för min del. Jag kollade på klockan sista gången vid 4-tiden på morgonen. Och förstod då att det är lika bra jag inte ens gör ett försök att pallra mig upp till vallen.

Under lunchen, som förövrigt idag, bara bestod av vatten för min del, såg jag, vad jag längtat efter att få se.
Ut från sitt skåp kom han.
Mina damer och herrar.
Tremålskytten Emil Starck.

Jag bara måste säga, vilket leende han hade. Om det berodde på succén mot Kungälv, eller på något annat vet jag inte. Men det var ett sådant leende man inte kan dölja, hur mycket man än försöker. Och då blev jag riktigt glad!

Eftermiddagen består faktiskt bara av kaffe, gym och träning. Ganska enkelt!

Hörs!