Hej!

Idag dammade jag av gammal lumparpolare, han är specialist på asfalsboggie, och begav mig tillsammans med min sympatiske vän ner på stan för att fika.

Vi slog oss ner vid ett fönster, jag unnade mig en kaffe medans "LEO" gottade sig med kaffe och tilltugg.

Vår diskussion om livets vackra sidor dog ganska snabbt ut.
Istället tittade jag ut, såg ett mörker jobba sig in över Nässjö.

Där någonstans, även att vi inte sa någonting till varandra, kom våra tankar in på samma spår.
Livet är ingen dans på röda rosor längre.
Jag har kanske upplevt mina glansdagar, dagar då sorg och nervositet var som bortblåst.
Jag har kanske upplevt det lyckligaste i mitt liv. Jag kanske inte har den här glädjen i mitt liv, som var min stora trumma innan.

Jag tittar ut och ser folk stressa ner till station, allt verkar så dystert. Trots massvist med folk, ser jag inget brett leeende.

Kanske är tidpunkten i mitt fel för tillfället. Kanske har man en egen synvilla om livet? En ganska grå synvilla.

Jag tror någonstans, att jag, för att vara lycklig, verkligen måste våga satsa på det jag en gång målade upp när jag låg i snöhögen utanför vårt kvarter och byggde grottor tillsammans med mina vänner.

Jag tror grunden i livet är det viktigaste benet du har att stå på.
Och här kanske jag brister? Här kanske jag har övergett det jag kände mig trygg i.
Men jag fick drömmar och versioner om att livet hade så mycket mer att ge.

Och när jag satt där på fiket och kollade min vän i ögonen, så kände jag en stor jävla besvikelse. Du är en av mina grundstenar i min uppväxt, tillsammans med dig har jag skrattat, gråtit, blivit nerbrottad och sönderslagen gång på gång.
Men det spelar ingen roll, vi delar minnen, tankar och känslor. Och nu, nu är vi bara något som kan liknas med "plåster på såren". Det är hemskt.

Jag har bland annat en dröm i mitt liv, jag vill flytta till Göteborg! Jag vill kunna unna mig en säsongsbiljett på nya-gamla Ullevi. Och den här drömmen har vi bägge faktiskt hjälpts åt att skapa. Den här har vi skissat ihop tillsammans!

I ur och skur har vi båda genom allt elände, faktiskt kunnat drömma oss till Göteborg, avenyn, Blåvitt och SM-Guld.
Jag blir klyven när jag tänker på det här. För jag har två drömmar. En annan dröm, som jag vet aldrig kommer bli sanning. En dröm jag vet skulle vara det bästa i mitt liv. Men någonstans kommer vägskälet, där valen blir viktiga, där vinst kan betyda evigt liv, där förlust kan få konsekvenser, där sår aldrig läker.