Idag efter skolan fick jag ett ryck och skulle ner till ICA för att inhandla lite oviktiga saker så som frukt.
Men det här inlägget kommer handla om någonting helt annat. För jag fick lite "flashbacks" eller vad man skall kalla det.

På väg ut från ICA såg jag ett litet kortklippt pulver med sin morfar*. Precis som jag var dem på väg ut ur affären. Killen måste ha varit runt 5-6 år gammal.

Det jag märkte, och lixom kunde koppla starkt till min egen uppväxt, var när det här lilla pulvret hjälpte morfar att hitta bilen. Medans ungen febrilt letade efter bilen, visade hans morfor ett dolt skratt bakom det "intensiva" sökandet. När väl killen hittade bilen och "hela världen var räddad" sa morfar såhär: "- Tur jag har dig".

När jag väl vände blicken mot ungen igen såg jag hur högt huvud killen hade och han sökte nya utmaningar ta itu med för att freda välden från alla dess beskymmer.

När jag satt mig i bilen började mina egna gamla minnen att rulla som på löpande band från 5-6 års åldern. Jag minns till exempel när vi campade på Öland och jag tog på mig rollen som ordningsvakt och gick och lös med min ficklampa i flera timmar för att freda camparna från inkräktare. Ett annat minne från Öland. Utrustad med organga byxor, ett linne fullt med glass-spill och en keps vars skärm måste varit nästan en meter lång. Där gick jag runt och sjöng för mig själv och låtsades vara en artist, drömmen stannade upp när jag trillade ikull och fick min mikrofon som jag illustrerade i form av en glass rätt upp i ansiktet. Jag sprang direkt till Mamma för att se så att allt var i sin ordning, efter att hon blåst lite på mitt onda finger var jag åter "fit-for-fight" och kunde fortsätta skämmas lite.

Den dagen mina barn växt upp och fått sina barn, då jag blir den som kommer ut med barnbarnen från ICA och låter mina barnbarn "rädda världen"  tror jag är ett av dem lyckligaste och mest världefullaste minnen man kan och får som Morfar...


* Morfar kan oxå vara en Farfar!