Då ska man börja blogga här på SKT. Det känns lika originellt som att skaffa sig en Lunarstorm eller samla på hockeybilder, men tror nog att det är värt ett försök i alla fall.
Tanken är väl att Boman & jag ska försöka avspegla vår ungdomliga entusiasm ut i cyperspacen på ett vettigt sätt. Dessvärre känns det ju lite grann som om jag skjuter mot min egna, placerad i Bloggvärldens liberala skyttegrav.
För att vinna sympatier hos er som läser tänkte jag dock ödmjukt be om att istället se mig som en infiltratör bakom fiendens linje, en fredens man som förhoppningsvis kommer ge er något tillbaka när ni tar ert morgonkaffe och står i valet och kvalet mellan en kanelgiffel eller någon äckligt nyttig och träsmakande fullkornshistoria som, det ska påpekas, kan ätas med gott samvete.
Inledningen av vår säsong har inte riktigt varit fläckfri. I takt med allt fler matcher har vi i vissa matcher bara ställt ut skridskorna och trott det skall ordna sig själv. Då har vi blivit ganska överkörda, förnedrade.

Bakom oss lämnar vi 2008 med bakfylla, hårdträning och ångest, vi tar med oss en seger senast mot Otterbäcken 16-2, vilket gör oss obesgrade 2009, än så länge!

IFK Vänersborg borta är sällan som andra matcher, den är upphaussad, spänd och haltande.
Förväntar man sig skönlir på isstadion från oss på planen ska man stanna hemma, gå ut med hunden, städa muggen eller något annat vardagsbestyr.
Här handlar det om vem som har mest hår på bröstet, vilka som vågar mest och slutligen vilket lag som krigar mest för sitt lag, sin stad.
Jag hoppas vi vinner slaget och att Vänersborg är hårlösa, kissnödiga och har en bitter eftersmak av förräderi.